Så här är det :

Jag kallas Mirre, Manda och Mirran.  Jag hatar att vara rädd men behöver inte vara det.

Jag har inte varit rädd för något på månader , något har hänt mig men jag vet inte.

Jag är inte rädd för att någon ska skada sig , dö , lämna mig eller rädd för något där ute. Just nu så finns inte rädslan , min rädsla finns inte och om den kommer tillbaka gör den det. Men det är inget jag längtar till.

Mina vänner är rädda , rädda för mörker , för ormar och något de aldrig skulle erkänna , Ensamhet.

Jag är inte rädd för den rädslan längre , även om ingen står bredvid mig så är det alltid någon som tittar på mig , tänker på mig eller saknar mig.

Jag kan erskänna , kärlek suger iallafall om man älskar någon som aldrig kommer älska en tillbaka